I dag, på International Day of Education, uppmärksammas utbildningens avgörande betydelse för demokrati, jämlikhet och hållbar utveckling i världen.
Vi som skriver detta företräder tillsammans över en halv miljon lärare och skolledare i Norden. Vi verkar mitt i en tid av snabb teknologisk förändring, där användandet av artificiell intelligens (AI) i skolan kommer att påverka om skolans grundläggande värden värnas eller urholkas.
Frågan är inte om utvecklingen sker – utan hur, och på vems villkor. Därför måste vår röst ges verklig tyngd i de vägval som nu tas.
Vi menar att om teknologin ska bidra till undervisning av hög kvalitet måste lärarprofessionens autonomi tydliggöras och värnas. Det måste vara professionen som avgör om, när och hur AI används i undervisningen. Undervisning bygger på professionellt omdöme, didaktisk kompetens och mänskliga relationer – där kan tekniken vara ett verktyg, aldrig undervisningens utgångspunkt eller styrande norm.
Samtidigt ser vi en växande risk för att avgörande beslut om teknik fattas långt från klassrummet. När professionen inte involveras riskerar utvecklingen att styras av andra överväganden än undervisningens behov. Beslut om AI och digitalisering i skolan måste vila på forskning och beprövad erfarenhet och fattas tillsammans med professionen.
För att professionen ska ha ett verkligt inflytande krävs relevant kunskap. De nordiska länderna måste därför säkerställa nationella infrastrukturer och resurser för forskningsbaserad fortbildning och kompetensutveckling för lärare. Digitalisering i skolan kan inte bygga på att professionen förväntas hantera denna omställning på egen hand. Lärare måste få tid och relevant stöd för att omsätta forskningen i praktik och förstå och värdera teknikens konsekvenser.
Kompetensutveckling är också en nyckelfråga för likvärdiga förutsättningar i skolan. Om AI-system implementeras olika, eller om kommuner och huvudmän har olika ekonomiska förutsättningar att investera i tekniken eller ge lärare relevant kompetensutveckling, riskerar AI att förstärka skillnaderna mellan skolor och elever. Nordiska regeringar måste därför säkerställa resurser och nationella ramar som motverkar att ojämlikhet byggs in i den digitala utvecklingen av skolan.
Men professionellt inflytande och kompetens räcker inte i sig. Det måste också vara tydligt var gränserna går för hur AI får användas i skolan. AI får aldrig användas för övervakning av elever eller personal. Integritet och rättssäkerhet måste vara utgångspunkt. Europeiska unionens AI-regelverk är här en central skyddsmekanism som måste värnas, inte försvagas. Här måste Norden vara drivande och stå upp för stark integritet, rättssäkerhet och offentlig kontroll. Utbildning kräver starka rättsliga ramar för att säkerställa ansvar, insyn och respekt för den tillitsbaserade nordiska skolmodellen.
Framtidens skola rymmer både böcker, pennor, digitala verktyg och AI. Tekniken kan vara ett värdefullt stöd i undervisningen – men den förändrar inte lärarens ansvar. Den får aldrig bli ett substitut för lärare eller en bakväg till nedskärningar. Teknik kan automatisera administration, men aldrig relationer, pedagogiskt omdöme eller undervisningens kärna. Det finns många delar av lärandet som ingen teknik kan ersätta: det mänskliga mötet, dialogen, språket och minnet, leken, skrivandet för hand och kritiskt tänkande. Avgörandet om och när teknik, bok, papper – eller en kombination – är rätt verktyg i den aktuella undervisningssituationen är ett ansvar som alltid måste få ligga hos läraren.
De nordiska länderna har goda förutsättningar att gå före i att utveckla en lärarledd och likvärdig användning av AI i skolan. Men för det krävs politiskt ansvar. Därför uppmanar vi regeringarna i våra länder att ta ett samlat grepp om AI i utbildningen i linje med de krav vi tydliggör i denna artikel. Det behövs nationella strategier som ger lärarprofessionen reellt inflytande och tydligt slår fast att tekniken ska stödja – men aldrig styra eller ersätta – den lärarledda undervisningen.
Vi är för en utveckling inom AI och digitalisering. Vi, ordförande i medlemsorganisationer i Nordiska lärarorganisationers samråd (NLS), ser oss därför som självskrivna samarbetsparter då regeringarna väljer riktning.
Elisa Rimpler, ordförande, Børne- og Ungdomspædagogernes Landsforbund BUPL, Danmark
Anders Frikke, ordförande, Gymnasieskolernes Lærerforening, Danmark
Gordon Ørskov Madsen, ordförande, Danmarks Lærerforening, Danmark
Inger Damlin, förbundsordförande, Finlands svenska lärarförbund FSL, Finland
Katarina Murto, ordförande, Opetusalan Ammattijärjestö / Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ, Finland
Jacob Eli Olsen, ordförande, Føroya Lærarafelag, Färöarna
Maria Chun Nielsdóttir, ordförande, Yrkisfelagið miðnám, Färöarna
Elna Heilmann, ordförande, IMAK, Grönland
Magnús Þór Jónsson, ordförande, Kennarasamband Íslands, Island
Jon Oddvar Holthe, ordförande, Skolenes landsforbund, Norge
Geir Røsvoll, ordförande, Utdanningsforbundet, Norge
Anna Olskog, förbundsordförande, Sveriges Lärare, Sverige